SM-Guld 1921 – 100 år!

(På bild: Det historiska SM-Guld laget 1921)

Idag, lördagen den 16 oktober är det exakt 100 år sedan IFK Eskilstuna blev svenska mästare i fotboll för första och – hittills – enda gången!

Historiskt sett är IFK stadens absolut mest meriterade förening. Första finalmatchen om svenska mästerskapet för IFK:s del gick av stapeln 1921 på Stockholms Stadion i Stockholm. IFK besegrade där Norrköpingslaget IK Sleipner med 2-1 inför 11 695 åskådare. Bertil Kollberg gav Sleipner ledning en bit in i andra halvlek men två mål i slutet, Gösta Pettersson (80:e minuten) och Tippo Olsson (84) vände på matchen till IFK Eskilstunas favör.

Vi firar denna stora dag med att här slänga upp ett utdrag ur boken ”När bollen rullade vår väg”, om just den historiska finalmatchen på Stadion. Mycket mer om IFK Eskilstuna, Julius Hjulin och alla de andra klubbarna som en gång var stora finns förstås i boken som går att beställa via länken: https://nguyenjohansson.com/sv/nar-bollen-rullade-var-vag/

Som allra störst var Idrottsföreningen Kamraterna Eskilstuna den 16 oktober 1921. Kvällen då månen förmörkades sex minuter före midnatt. Söndagen hade börjat tidigt. Nere i Norrköping bordade 700 personer extratågen mot Stockholm. Andra stuvade in sig i lastbilar, några valde ångbåten Dagmar. Även i Eskilstuna rörde det på sig. Tidigare i veckan hade osäkerhet rått, skulle det verkligen finnas tillräckligt intresse för att sätta in specialtåg? Men på fredagen hade erforderligt antal anmälningar inkommit till cigarraffären Höglund & Finman. Därför ljöd tågvisslan genom familjen Hjulins kök på söndagsmorgonen, vid tio i sju. De bodde precis väster om Centralstationen, på ”fel” sida järnvägen. I Nyfors, arbetarnas trångbodda och smitthärjade kvarter. På andra sidan rälsen bredde verkstäderna och fabrikerna ut sig. Ända sedan 1600-talet hade Tunaborna stolt burit sin industri-identitet, alltid producerat. Järn, stål, blivit ”Sme’stan”. Med industrialiseringen hade Eskilstuna vuxit ordentligt. 1921 bodde här strax över 30 000, i Sveriges åttonde största stad.

Makarna Hjulin var några av dem som sökt sig hit. De hade rötterna i Västmanland, Carl August hade först gjort en sväng till Stockholm, sedan fått jobb som kolskyfflare vid järnvägen här. En karriärsresa hade inletts. Numera arbetade han som lokförare, körde tågen till Stockholm. Han var också fackligt engagerad, hade varit en av grundarna till Järnvägsmannaförbundets första lokalavdelning. 1909 hade Carl August till och med valts in i Stadsfullmäktige, på Socialdemokraternas lista. Fullt upp, men kanske valde han ändå att ratta tåget även denna söndag. Det var en speciell sådan. För familjen, för staden. För IFK Eskilstuna.

Föreningen hade bildats 24 år tidigare, uppe på Nygatan. Läroverksstudenten Nils Engström hade varit iväg till Köping, och där träffat Louis Zettersten – 19-åringen som två år tidigare dragit igång IFK-rörelsen hemma i Stockholm. Framförallt hade han lockat andra läroverkspojkar, och snart hade kamratkretsar poppat upp runt om i landet. Zettersten hade uppmanat Engström att starta en även i Eskilstuna. Hans vilja hade skett. Inledningsvis ägnade de borgerligt präglade IFK-kretsarna sig mest åt friidrott. Men runt sekelskiftet började fotbollen göra inbrytningar. Även i Eskilstuna plockades läderkulan upp, 1904 debuterade klubben i SM.

Tre år senare fick man sällskap av IK City, som blev en naturlig trätobroder med sin arbetarprofil. Och då fanns redan IF Verdandi, de socialistiska nykteristernas klubb. Ibland ställdes motsättningarna på sin spets. Som när IFK envisades med att spela med en strejkbrytare under Storstrejken 1909, och Verdandi helt sonika lämnade planen inför SM-kvalet. Verdandi uteslöts temporärt ur Svenska Fotbollförbundet. IFK föll mot Djurgården i nästa omgång. En normal utgång. Stockholms- och Göteborgsklubbarna dominerade fullständigt i cupturneringen om mästerskapet. 1910 kom den första nationella ligan – Svenska serien – igång, på privat initiativ. IFK blev den första jumbon. Visserligen höjdes nivån när Sven Edwards och Einar Halling anslöt från Örgryte under 1910-talet, och förde med sig nymodigheter som konditionsträning. Ändå saknades stora förhoppningar när IFK-styrelsen samlades på Fristadshotellet, och anmälde laget till 1921 års SM-tävling. De blå hade slutat näst sist i vårens Svenska serie. Under hösten gjorde den uppehåll, i väntan på en utredning om ligaspelets framtid. Därför var intresset för SM rekordstort. 59 klubbar deltog. IFK stod över till åttondelsfinalen, som följde förväntningarna. En föga upphetsande 1–0-seger över Stockholmslaget Linnéa, i Eskilstuna-regn. IFK hade självmant stängt av högeryttern Henning ”Tippo” Olsson för ”divafasoner”. I kvarten väntade Hammarby, på nationalarenan Stadion. Tidens ledande sporttidning, Idrottsbladet, beskrev matchen som ”ett ändamålslöst sparkande hit och dit”, men IFK:s landslagsanfallare Bertil Karlsson hittade rätt. Plötsligt var Eskilstuna i semifinal. Med nollan intakt.

Extra anmärkningsvärt då målet vaktades av en oprövad 18-åring. Av Julius Hjulin, Carl August och Emmas tredje son. Något läroverk hade aldrig blivit aktuellt för honom. Efter åtta års folkskola hade Julius fått traska över rälsen och söka jobb i verkstäderna, mitt under första världskrigets eländestider. 1921 hade freden hunnit komma, bara för att i stället föra med sig en efterkrigskris som förlamat arbetsmarknaden. På fritiden hade den biffige Julius testat både boxning och brottning, men fastnat i fotbollsmålet. Sporten hade redan förändrats; på planen var klassaspekten mindre tydlig. Även i ”fina” IFK kunde kontorschefen Sven Edwards spela bredvid svarvaren Julius Hjulin.

I SM-semin ställdes tonåringen mot rikets främste. Helsingborgs mål vaktades av landslagets Sigge Lindberg, som snart skulle tacka nej till Arsenals proffsanbud. Men inte ens ”Nordens Zamora” kunde göra något när Eskilstunas Erik Dahlström skarvade in 2–1 på Stadion. På slutet var det i stället Julius som fantomräddade. Efteråt kom sensationella bulletiner från Norrköping: IK Sleipner hade besegrat seriemästaren Örgryte. För första gången skulle två landsortslag göra upp om Clarence von Rosens pokal.

Den 16 oktober 1921 nådde tåget från Eskilstuna huvudstaden vid tiotiden på förmiddagen. Fotbollssupportrarna som fördrev väntan på avspark med att lägga 20 ören på Aftonbladet kunde läsa om nervfeberepidemin i Simrishamn, och om hur renoveringen av Slussen försenats i Stockholm. Biograf Röda Kvarn visade Danton, om en fransk revolutionshjälte som till slut själv hamnade i giljotinen. Sverige hade också revolutionerats, men utan att någon hade behövt tappa huvudet. Tvärtom hade dödsstraffet nyss avskaffats. Och fem veckor före finalen hade det första fria och allmänna riksdagsvalet avgjorts. Kvinnor och män, oavsett inkomst, hade fått rösta. Sörmländska Elisabeth Tamm hade tagit plats i andra kammaren. Den 13 oktober hade Hjalmar Brantings socialdemokratiska ministrar avlagt statsrådseden uppe på Slottet. Antagligen såg Sleipner det som ett lovande omen. Även i SM-finalen var arbetargänget favorit, mot borgarna från Eskilstuna. Stockholmarna lockades av den ovanliga matchen. 11075 betalande åskådare – plus 620 gratistittande värnpliktiga – var nytt finalrekord.

Typiskt nog fick de se en nervös upptakt. Men efter paus galopperade Sleipner ut som ett nytt lag. Julius Hjulin insåg alldeles för sent vad sidbytet betytt. När molnen skingrades ovanför Maratonporten, i Stadions södra ände, sken den låga oktobersolen honom plötsligt rakt i ögonen. Bertil Kollberg frisparkssköt. Julius bländades, bollen smet mellan hans utsträckta nävar. Räddningen skulle bli Sven Edwards konditionsträning. IFK slet sig tillbaka in i matchen. Med tio minuter kvar kvitterade Gösta Pettersson. Julius rusade upp till mittcirkeln, för att krama om kamraten som räddat honom från syndabockens öde. Och just när förbundsgubbarna på den kungliga läktaren börjat diskutera vart finalomspelet skulle förläggas – Stadion var upptagen kommande helg – hittade en boll fram till den numera icke-divige Tippo Olsson. Sleipner skrek på hands. Den rutinerade domaren Ruben Gelbord vägrade lyssna. Tippo sköt förbi den utrusande målvakten. Nedanför Klocktornet vände Julius sig mot läktaren med ett stort leende. Sedan spottade han i nävarna, drog ner kepsen extra hårt. Men några fler räddningar behövdes aldrig. Ett tusental tillresta Tunabor jublade på Stadion. Hemma på Fristadstorget applåderade än fler, efter att ha följt Sörmlandspostens liverapportering via anslagstavla.

När månförmörkelsen övergått i måndag hade hela Eskilstuna vägarna förbi Hallbergs skyltfönster. Där glänste von Rosens pokal. Förgyllde vardagen, som obönhörligen hade återvänt. Branting kunde inte trolla, arbetslösheten fortsatte stiga. 1922 skulle en fjärdedel av befolkningen stå utan jobb. Den sista stora utvandringsvågen rullade igång. Storebror Paulinus Hjulin hade redan åkt. Julius var aldrig mycket för att vänta. Hade drömmar att förverkliga, anade att det inte skulle ske i Sverige. Behövde ett jobb. Fotbollen höll fast vid sina amatörregler, ett arv från sportens välbärgade begynnelse i landet. Men efter OS i Antwerpen 1920 hade landslagsspelarna gått ut i strejk, eftersom ersättningen de lovats uteblivit. Medan förbundet debatterade (och avslog) förslag om riktiga spelarlöner började de första stjärnorna fly landet. IFK Göteborgs Herbert ”Murren” Carlsson var en som valde USA, och New York-klubben Viking. 19-årige Julius gav sig också iväg västerut, i november 1922. På en biljett som pappa Carl August sparat ihop till. Framöver fick moderklubben klara sig själv.